Sweden World Youth 2010

Här kan du få reda på allt om ungdomsutbytet mellan Sverige och Thailand som kommer att hålla till i Åsele kommun från 9 april till 21 juni 2010.

Nya inlägg kommer varje vecka så besök snart igen.....

Halsningar fran Thailand

Sa var vi framme i Phang-Nga, Thailand (sodra delen av landet nara Khao Lak). Vi bor i fem olika byar men har fatt fina cyklar att ta oss runt med. Vi har det fantastiskt bra och njuter av att umgas med vara nya Thailandska kompisar och att fa bo hemma hos vara underbara vardfamiljer.

Jag, Jonathan (handledare), har bett deltagarna skriva varsitt inlagg. Jag kommer lägga in inläggen under denna introduktion och uppdatera så att den som skriver senast ligger som första inlägg. Ni får ursäkta att vi ibland inte har å/ä/ö här på tangentborden. Hoppas att ni ska få mycket trevlig läsning framöver.

Om ni vill läsa min blogg där jag lägger ut en hel del bilder vore det kul om ni gick in på: www.thailand-asele.blogspot.com

Jonathan tillsammans med sin kollega Yai

Elin (VI)

FROM BUDDHISM WITH LOVE

Våra dagar här i Pang Nga är räknade och det är på gott och ont ett faktum som inte obemärkt går en förbi. Dag för dag blir man medveten om att tiden här, i ens nyfunna familj och den nya omgivning man just lärt känna, lider mot sitt slut. Det är både lite jobbigt men framförallt sorgligt att behöva lämna Pang Nga och Thailand, samtidigt som jag känner mig otroligt tacksam över tiden som varit här och redo inför nya äventyr. Därför tänkte jag utbrista ett SNART KOMMER VI ÅSELE! Det ska bli otroligt kul och spännande att få bo och leva uppe i ert samhälle och jag tror det kommer bli en minnesvärd vistelse! Både jag och Pare, min parkamrat, är taggade!

I mitt inlägg hade jag tänkt att berätta om en helt fantastisk dag vi upplevde här i Thailand som var något utöver det vanliga. Genom kontakt via en kvinna Andrea mötte vid ett möte i by 3 blev vi söndagen den 14 Mars inbjudna till att spendera en dag vid ett tempel strax utanför Pang Nga city. Det är ett tempel där kvinnor, unga som gamla, genomför ett 8 dagars program för fördjupad kunskap i buddhism och meditation. I enlighet med deras programs förbehåll var endast de kvinnliga deltagarna i vårt utbyte inbjudna och tidigt på morgonen anlände jag, Andrea, Emma J, Ida, Ingrid och Josefine vitklädda, efter förutsättning, till templet.

Vi välkomnas av en smått förvirrad men jättefin munk med namnet LP Dup. Överaskade och tacksamma över hans amerikanska accent får vi reda på att han flygits ner från Bangkok kvällen före till förmån för oss och vårt besök vid templet. Detta uppskattades otroligt mycket från vår sida eftersom det underlättade kommunikationen under dagen och blev värdefullt då hans västerländska tankesätt gick i linje med våra funderingar och frågor och inte krockade med den thailändska kulturen av att man helst inte skall ifrågasätta saker och ting.

Dagen flöt på och vi mediterade både förmiddag och eftermiddag med paus för lunch. Vi genomförde en slags visualiserade meditation där vi dels växlande, med stänga ögon ,föreställde oss T.ex. en sol samtidigt som vår munk talade ledsagande, något i stil med ”du ser en klippa, vid klippans rand finns en röd dörr, du öppnar upp den och går tre trappsteg ner mot ännu en röd dörr, när du öppnat upp den möts du av en strand och ett hav etc.”. På förmiddagen gick meditationen nog relativt bra för oss alla men efter lunchen fick vi sitta i lite mer bekväma stolar än golvet och flera av oss upplevde nog det svårt att hålla en viss trötthet borta.

Personligen har jag precis introducerats till företeelsen meditation men även jag, som saknar erfarenhet av att meditera, upplever ett uppvaknande då man återgår till verkligheten. Utbytet har fått mig att upptäcka meditation vilket jag har som mål att öva upp mig i för att i fortsättningen kunna ta vara på det!

På eftermiddagen fram till klockan 19.00 på kvällen vandrade vi runt på templets område ömsom frågandes och lyssnandes. Vi talade om allt möjligt; läran om buddhismen, kritik riktad mot buddhismen, buddhismen i förändring och i samspel med samhället etc. Jag uppskattade att vår munk öppnade upp sig och att vi i gruppen kunde ta del av vad han tänkte och tyckte. Vi pratade även om hur det kom sig att han beslutade sig för att bli munk och han berättade om ett ganska hårt liv han tidigare levt i sin hemstad New Jersey i USA. Livet som munk har han levt sedan två år tillbaka och han tänker fortsätta så länge han trivs.

Kl 19.00 fick vi tyvärr avbryta vårt samtal för att avsluta med två ceremonier. Det var nämligen sista dagen på 8 dagars programmet för kvinnorna vid templet vilket avslutades med en ceremoni inomhus och en utomhus. Inomhus tände vi alla ljus, lyssnade till munkarna och lyssnade när kvinnorna sjöng en mycket vacker sång. Därefter gick vi alla ut på gårdsplanen utanför templet och skickade iväg ljuslyktor, jag tror det heter khom loys på thai. Otroligt vackert, vi blundade och gjorde en önskning och det var som att bara rensa ens sinne och skicka iväg ens bekymmer ut upp i himmeln. Allt som allt var det nog kanske tio stycken lyktor, man var tre personer vid varje, och det häftigaste av allt var att vinden tog tag i alla lysande lyktor och förde önskningarna gemensamt iväg ut i natten

Jag tror att alla vi i gruppen kände att det hade varit e fantastisk dag och att den varit viktig för var och en av oss på sitt speciella sätt. Det var synd att ta farväl av vår munk fast vi gjorde det med hälsningen om att vi skulle ses i Bangkok då flera av oss i gruppen kände att det skulle ha varit kul att få besöka hans tempel i huvudstaden. Vi bytte telefonnummer och facebook (jo, munkar använder visst facebook!) och han sa att har någon av oss problem eller bara vill prata så fick vi gärna ta kontakt med honom. Han sa också som avslutande ord att det är viktigt att ha mål i livet för att slutligen uppfylla och nå sina drömmar.

Hade det inte varit för att man inte får röra munkar så hade jag gett honom en stor kram. Jag tror alla var himla tacksamma över dagen som varit och att vi alla funnit en ny vän och en ny förebild. Jag hoppas att vi får möjligheten att möta honom i Bangkok igen!

peace & love Elin

Ingrid (V)

Hej Åsele!

Jag vill börja med att säga att både jag och min parkamrat Tui ser fram emot att komma till Sverige och att få utforska Åsele.

Jag tänkte berätta om min arbetsplacering och även lite om vilka fantastiska människor men hela tiden möter. Jag, Tui och parisarna Emma och Tong har fått äran att arbeta och hänga på Phang nga naval base- turtle conservation camp. Man skulle kunna säga att det är som ett sköldpaddsreservat. Där tar de hand om nykläckta havssköldpaddor, matar dem och ger de medicin om de är skadade och för att stärka dem. När de sedan är tillräckligt stora, 6-9 månader gamla släpper de tillbaka dem i havet på samma strand där de tog dem. Det är viktigt att släppa tillbaka de på samma strand där de själva kläcktes just för att sköldpaddor alltid återkommer till samma strand de själva föddes på för att lägga sina egna ägg. Man tar hand om sköldpaddor på detta sätt för att öka sköldpaddspopulationen. Sköldpaddspoulationen sjönk drastiskt under några år pga av jakt. Även turismen påverkade populationen negativt.

Våran uppgift är att göra rent tankarna som sködpaddorna är i, men också att ta hand om och guida de turister som kommer dit och utforskar stället. Det är väldigt kul. Kul att få prata lite svenska med personer utöver gruppen, Det är också otroligt kul att se våra parkamrater som har utvecklat sin engelska väldigt mycket att de också kan och vågar prata med turisterna.

Av naturliga skäl är det bara 1 % av alla sköldpaddsungar som kläcks som klarar sig och blir vuxna, starka sköldpaddor. Att antal överlevande är så lågt beror på att skalet på sköldpaddan är så mjukt och de blir därför väldigt lättfångade byten och mat till andra djur. När det sedan tillkom turister på stränderna och sköldpaddorna jagades, blev det väldigt, väldigt få sköldpaddor kvar och därför startades detta projekt. Projektet är välsignat av den thailändska drottningen och havsköldpaddorna är numera fridlysta. Detta projekt blev också ännu viktigare efter tsunamin då väldigt många sköldpaddor skadades och dog.

Mannen som tar hand om oss som vi kallar Mr, Turtle är en otroligt imponerande och viktig man. Han brinner verkligen för sitt arbete och värnar något enormt om naturen. Han talar om människan och naturen som ett, jämför människans liv likt en apelsin: Vi får liv, vi är omogna, vi mognar och blir gamla. Allt liv i naturen är ”same same” bara olika långt. Människan är helt beroende av naturen för att överleva, det är ju fakta även vi medvetna om, men det är sånt som man lätt ibland glömmer bort i denna matriella värld vi faktiskt lever i. Därför är det viktigt med dessa människor som påminner oss om detta. Mr Turtle har även en enorm pondus och karaktär man inte annat än kan lyssna på. Han pratar och berättar med glimten i ögat, samtidigt som han får mig att ta åt mig av vartenda ord. Han föreläser om detta för skolklasser och på området anordnar de även scoutläger.

Även fast jag inte varit där så många dagar har jag lärt mig väldigt mycket. Vi lär oss nya saker hela tiden och nu är det en månad kvar, vilket känns jättekonstigt men samtidigt väldigt spännande att som sagt får fortsätta utforska livet i Sverige!

Andrea (IV)

Från ovisshet till vardag

”Jaha, han är min värdsysters man”. Jag kommer ihåg när det gick upp för mig att mannen som ätit med min värdfamilj sporadiskt de första dagarna i Lam Pi var just det, min systers äkta hälft. Att jag inte skulle känna igen honom nu är helt otänkbart. Nu skulle jag istället kunna gå och köpa en påse frukt till honom och veta att han skulle äta upp den på två röda.

Att på några veckor ha gått från total ovisshet till att faktiskt känna sig lite småsäker på saker och ting, är en skön känsla. Jag gillar den! Den känslan skapar vardag och vardag för mig är trygghet. Struntsaker som att veta vilken svart balja man kan tvätta sina underkläder i eller hur lång tid det tar att cykla hem från volleybollplanen gör mer än man tror. Att till skillnad från de första måltiderna nu kunna SE på maten om den ar stark (eller pheet som man säger här) är nästan en välsignelse. För den nyfikne är det ofta de bruna köttgrytorna eller fisken i orangefärgad sås som är allra starkast...

Men nog med matprat nu. Medan jag skriver det här inlägget vilar mina händer för första gången sedan vi kom hit på ett svenskt tangentbord och även här har den thailändska vardagen satt sina spår. När jag ska använda mig av våra kära vokaler å, ä och ö smiter mina fingrar fort iväg till a och o. Tänka sig att hjärnan ställt om sig endast efter några mail hem till Sverige från diverse thailändska datorer. Vet inte om jag ska kalla det ett problem eller inte, fascinerande är nog det epitet jag skulle vilja ge.

Det finns ju även vardagsproblem som inte är så fascinerade och som man gärna skulle slippa. Ett exempel är små och svarta djur som surrar. De är även kända för att ge en kliande effekt. Vetskapen om att inte slippa de blodsugande Thailandsbestarna förrän i april tär ibland på tålamodet. Jag börjar numera vänja mig vid prickigkorvkänslan, men någon vacker syn blir det ju aldrig. Och kliandet är inte speciellt rogivande för den delen heller... Jag slår gärna ett slag för delar av den thailändska vardagen, men myggjävlar säger jag bara!

Midcamp

Och så bar det då i helgen iväg till Midcamp! Som kontrast till mitt förra inlägg är midcamp nog det största avbrottet i vardagen här i Thailand. Men jag tror att många av oss deltagare behövde ett litet break från byn just nu. Att få komma bort några dagar och ladda batterierna, för att sedan återvända med (förhoppningsvis) lite ny energi.

Så, efter en skumpig färd i något som liknade ett litet militärfordon, och en kort båttur på det, kom vi fram till ön ”Koh Kho Khao”. Lite smått svettiga när vi anlände, måste tilläggas. Bilar med lädersäten i all ära, men kylningseffekten gentemot gumpen är det väl sisådär med...

Väl framme spenderade vi cirkus tre dagar på ett resort där det fanns både ost och ”pingvinpannkakor” till frukost – populärt bland de svenska deltagarna vill jag lova! Men mest uppskattat i hela gruppen var nog ändå närheten till havet. Möjligheten att få bada i det stora, salta blå var det ingen som skippade. Uttrycket ”vatten, vatten, bara vanligt vatten” är inget man direkt skulle kunna applicera på oss sexton deltagare. Till och med födelsedagsfirandet av thaideltagaren Ra, som fyllde 20 år under lägret, skedde i vattnet. Vid tolvslaget på natten till hans födelsedag gjorde vi en kupp och slängde i honom i poolen.

Födelsedagsfirandet var lyckat, liksom hela lägret. Sköna stunder på stranden blandat med thailändsk karaoke, roliga lekpåhitt från handledarna och tid för att läsa en god bok, är bara några av alla saker som gjorde det hela så lyckat. Jag tror inte riktigt att det var någon av oss som kom hem helt utvilade och redo att ta tag i nya utmaningar med en gång. Men är det inte lite den känslan man ska ha efter ett läger? Den nya energin finns nog någonstans där inne i kroppen och väntar bara på rätt tillfälle för att titta fram. Nu tackar jag för mig och lämnar över stafettpinnen till nästa svenska deltagare!

Emma J. (III)

65 dagar, är det en evighet?

Mitt emot byns samlingslokal som går att beskrivas som ett stort hus utan ytterväggar, nära skolan och templet ligger ett rosa hus utefter två av byns asfalterade vägar. Omgivet av ett kuperat landskap där gummiplantagen klättrar högt upp på kullarna och ger kontrast till den annars så frodigt gröna vegetationen. I detta rosa hus med brunt plåttak och en stor dörr av mörkt trä bor familjen Wasan.
Numera även jag och min parkamrat Tong.

Familjen Wasan består utav fyra personer varav två barn i åldrarna 13 och 19 år. Herren i huset, herr Vivat Wasan får beskrivas som en rejäl karl. Passionen för mat och oviljan att utföra någon onödig fysisk aktivitet har satt sina synliga spår. Detta verkar dock inte vara något som stör herr Vivat Wasan som verkar ytterst bekväm med sin tillvara som ”head of village” för moo två och framgångsrik leverantör av gummi.

Familjen Wasan har kinesiskt påbrå fick jag veta för närmare en vecka sedan då diskussion om firandet av det kinesiska nyåret kom på tal. Vad detta skulle innebära försökte jag under flertalet dagar få fram, utan att vinna några större segrar.

På grund utav språkliga barriärer som efter en månads tid tillsammans fortfarande står relativt stadiga samt thailändares vana av att ta allt som det kommer, vilket vanligtvis refereras till som ”thai-time”, gör det näst intill omöjligt att föra en planering för kommande dagar. Här tillämpas lev i nuet principen som av strukturerade svenskar i början kan upplevas som ett stressmoment. Tiden är mer flytande här.

Det kinesiska nyåret varade under tre dagar med sin början på fredagen.
Vi deltagare i utbytet har fredagar inplanerade för CAD, Community Activity Day Då vi denna dag ifråga tillbringade morgonen och förmiddagen på att städa byns skola hade vi inte tid att delta i fredagens storhandling av diverse thailändska matvaror. Matvaror som senare skulle komma att utgöra en festmåltid för kommande dag.
Kvällen gick åt för att strukturera upp inköpen.

Mina försök att få klarhet vad som skulle ske kommande dagar fortsatte utan större framgång. Att vi skulle laga kopiösa mängder med mat framgick vid detta laget samt att vi skulle gå upp tidigt och börja. Hjälp skulle dock komma men av hur många och vilka de kunde vara visste jag fortfarande inte.

Under natten till lördag lyckades jag dra på mig en matförgiftning, som en i raden av alla andra svenska deltagare. Jag lyckades även att pricka in ett av de ganska vanligt förekommande strömavbrotten.

Jag fann mig själv i ganska komiska situationer då jag smått hysteriskt försökte att leta mig fram till badrummet i totalt mörker, famlande efter ett dörrhandtag. När dörrhandtaget visade sig leda in i garderoben och inte till toaletten kände jag en uns av självömkan. Jag lovade mig själv att lära mig minst fem svordomar på thailändska inför liknande händelser.

Klockan åtta blev jag väckt ur mina feberdrömmar av de första familjerna som skulle hjälpa till att tillreda maten. Fram till klockan ett kom och gick folk. Det fejades i köket, provsmakades och skrattades allt medan männen umgicks i trädgården, skyddade av skuggan från träden.

Då lagandet av mat upphörde upphörde anade jag att något var på gång. Mycket riktigt, ceremonin skulle ta sin början. Framför två fotografin utanför grannhuset på vad som jag förstod var min värdpappas föräldrar bar släktingar och vänner fram den lagade maten.

Meterlånga smatterband som dagen i ära var upphängda i trädet tändes på och förde ett öronbedövande dån. Jag, sjuk som jag var iakttog händelsen på avstånd.

Morgonen dagen efter väcktes jag tidigt. Denna söndag spenderas vanligtvis med familjen och lämpar sig därför bra att göra utflykter på. Tillsammans med två andra värdfamiljer åkte vi till närliggande Phuket, en dryg timmes bilfärd från min by.
Ett tight schema var att efterfölja.

Stranden, vidare till Patong där svenska flaggor hängde tätt. Dekadenta turister strosar runt topless medan vi badar i T-shirt och shorts. Solstolarna i kulörta färger står i flerdubbla rader och försäljarna skriker ut fraser på de nordiska språken. Jag kände mig en aning illa till mods. Då jag inte besökte platsen som en semesterfirande turist ser man genast situationen ur andra ögon. Lokalbefolkningens.

Vidare från Patong till ett köpcenter och därifån till Phukets södra spets för att se på den underbara solnedgången. När solen sänkte sig och mörkret började att tränga sig på antog jag att vår utflykt var till ända. Så var inte fallet.

Vi var på väg till ett tempel. Väl där visade det sig vara en jättetillställning. Det fanns en stor marknad i anslutning med tillhörande attraktioner så som karusell och hoppborg.

I templet var det trångt, folk överallt. Alla försökte att så snabbt och smidigt som möjligt att gå igenom alla moment. Tända de två ljusen och placera dem i ljusstaken som hade formen av en båt, om du hittar någon plats att sätta vill säga. Jag offrade några hårstrån på armen i mitt försök att nå en ledig ljuskopp längst bort. Sedan skulle det tändas rökelse, be tre gånger inne i själva templet, sätta lotusblomman i en stor vas, klistra bladguld på tre statyer och sist ut på planen framför templet för att sätta tre flaggor i en sandhög. Snabbt och smidigt kanske inte är de orden jag skulle valt att använda nu i slutändan.

Att få kunna få delge er mer av innebörden bakom de händelser som inträffat skulle jag gärna men det här är min vardag. Vi möts av ständigt nya intryck och händelser men när, hur, var och varför det sker eller är på ett visst sätt är sällan jag får någon klarhet i. Vi bara är. Det är en del av charmen.

Dagarna här kan rusa iväg så snabbt så att du inte hinner att tänka vilket var fallet i helgen. De kan också stämma in på motsatsen. Nu sitter jag på min arbetsplacering i byns health-center och skriver. Vi har inte haft en patient på två timmar. Fem personer är vi för tillfället som bemanna och arbetssysslorna duggar inte tätt.

Jag känner tillfullo med textraden ”En timme, en minut. Här står tiden still” av Kent som jag spelar på min ipod. Beroende på när du frågar mig kommer du att få olika svar. 65 dagar går med ljusets hastighet. 65 dagar är en evighet.

Josefine (II)

Ca 3 mil från den välkända Thailändska turistorten Kao Lak ligger distriktet Lampee. Lampee är i sin tur indelad i 7 små byar och i by nr 3, moo sahm, bor jag och min paris Hanami.

Josefine med sin vardfamilj pa Thai Muang beach

Här hos familjen Intarasuwan startar dagen kl 6 på morgonen och vad exakt de sysslar med om dagarna har jag ännu inte listat ut. Bakom huset har de ett enormt område med gummi träd, och det sägs vara familjens försörjning. Det sägs att de i olika omgångar går upp om natten och skär i träden så att de små kopparna som är fästa vid trädens stam fylls med gummi. Det sägs så, men jag har hittills aldrig sett det in action.

Efter 11 dagar här har jag äntligen lärt mig konsten som hela detta samhälle verkar bygga på. Jag har äntligen kommit in i den tidsrythm de lever i. En tidsrythm där tiden i sig inte är speciellt viktig. Där vi lugnt kan stanna och köpa grönsaker trots att vi redan var fem minuter sena till mötet när vi åkte. Vi går och lägger oss när det blir mörkt och kvällens aktiviteter, så som att äta middag, är avklarade. Vi vaknar innan solen knappt hunnit stiga upp, medan det fortfarande är behagligt svalt i luften. Här är det inte klockslaget som avgör som i mitt stressiga Stockholm, utan livet i sig.

Här är det heller inga konstigheter när vi kliver in hos grannen mitt under pågående middag. Här lever de alla i olika hus, men som en enad familj. Grannarnas barn är här så ofta att jag de första dagarna inte var riktigt säker på vilka som faktiskt bodde här och vilka som var gäster.

Till frukost, lunch och middag serveras det samma sak. Det är ris med fyra-fem olika sorters tillbehör. Allt från grisfett till kycklingvingar. I början fruktade jag enformigheten, men precis som med allt annat har jag nu börjat vänja mig. Trots att familjen vänligt nog köpt både toastbröd och Pizza till mig så har jag med glädje tagit en portion ris på det.

Riset används inte bara till maten. Köper man glass så får man den i en bägare med ris omringat av toastbröd och nästan alla sötsaker, och de är en himlas massa, innehåller ris smaksatt på diverse sett. Jag måste förövrigt medge att deras sockerkonsumtion både förvånar mig och skrämmer mig en aning. Det är socker i allt! Generation fett ökar även här!

Josefine tvattar sina klader for hand

Jag jobbar för tillfället som lärare på en närliggande skola, måndag-onsdag. Första dagen tillbringade vi i stort sätt i personalrummet i väntan på... något. Lärarna och min parkamrat pratade på för fullt, på thailändska, så jag passade på att öva på konsten att bara vara. Vilket fungerade bra! Det blir mycket sånt här. Att jag är med utan att riktigt förstå vad som händer.

Jag körs runt hit och dit och får enstaka saker förklarade av Hanami på basic engelska. Det är verkligen synd att de talar så dålig engelska. På skolan har jag kastats in i klassrum och fått improvisera fram ett program som jag kört i klasser med såväl 10- som 15 åringar. Det är någon enstaka som förstår vad jag säger så med dennes hjälp, plus mitt engelska/thai-lexikon, har det gått bra. Simon says, pictunary, räkna 1-20 samt de enklaste av fraser är vad vi kört. Mer en så kan de inte... än!

Förra söndagen åkte vi på utflykt med familjen till Kao Lak. Vi satt alla åtta i en bil för fem och körde i 100 km/timmen. Körde om allt och alla, jag har ingen aning om varför vi hade så bråttom! Vi besökte Tsunamins minnesmonument, som ligger i en by där halva befolkning dog i flodvågen. Jag blickade ut över havet, som i vanliga fall gör mig harmonisk och lugn, och blev alldeles illamående. Tänkte på alla de som dött, och alla de som överlevt och levt vidare. Vad jag förstått blev inte familjen Intarasuwan drabbad, men dock så många många andra.

Vi tog oss även en tur till turistgatan där feta, halvnakna svenskar gick runt och prutade på redan skamligt låga priser. Plötsligt fylldes jag av skam. Även här märktes det tydligt hur de thailändska samhällets normer rotat sig i mig. Falanger tänkte jag, usch så många feta, halvnakna falanger! Värst av allt var tanken på att jag i andra sammanhang är precis lika dan...

Idag är det lördag och den första riktiga helgen här. Vaknade utvilad runt 6 men lyckades slumra om till och från till kl 8.30. Redan kl 7 var det dock fullt med folk, och ljud, utanför. ”Sale rubber” förklarade Hanami när jag frågande pekade på vår host father som tillsammans med en annan man lastade upp något på flaket på en bil.
När jag klivit upp tog jag en stol och satte mig i solen för att läsa, just nu boken Jack. Jag drömde mig bort till sommar-Gotland. Sedan lät jag boken sjunka ner i knät medan jag lyfte blicken upp. Hörde fåglarnas sång och kände vindens svalkande smekningar. Runt omkring var det plötsligt alldeles stilla. Lugnt och så in i bomben vackert. Gröna träd och massvis med blommor, sommaren är redan här och jag njuter av fulla drag!

Ca 3 mil från den välkända turistorten Kao Lak, i distriktet Lampee, i Moo Sahm, hos familjen Intarasuwan, där bor jag och Hanami nu och i 54 dagar till. Jag stormtrivs!

/ Josefine

Joakim (I)

Tisdagen 26 januari kom vi fram till Phang-Nga klockan 07.00. Resan borjade kvallen innan kl 19.00. och vagen ner har varit skumpig och kurvig och somnlos. När det väl var dags att traffa familjerna var det manga fjarillar i magen, men nar vi skulle satta oss ner o ata forsta maltiden med foraldrarna flog alla fjarillar ivag. Pa menyn stod de "Gin khao" = ata rice! Familjen tycker allt jag gor ar kul. Iallafall allt ja forsoker lara mej som Thailandarna gor. Men det ar kul, dom ser att jag verkligen vill lara mej.

Joakim och Aod samt deras thailändska värdfamilj

Morgnarna här i Thailand ar magiska, man kan riktigt se och hora allt vakna till liv, syssorna som har sjungit hela natten somna till tuppens gal, lotusblommorna slar ut nere pa sjon som ligger spegelblank. Solens stralar tranger igenom mellan traden och deras lov, och man ser alltid samma lika glada barn som ar pa vag till skolan de tar en underbar kansla att vakna upp o ga o satta sig pa terassen. Allt ar magiskt!

Jag har det bra har i Thailand sa bli inte forvanade om jag inte kommer hem nar de val blir dax ;) Neej da. Va inte oroliga, jag langtar faktiskt till Asele, ska bli bade kul for mej att uppleva ovre delen av Sverige, och de ska bli kul att fa visa min parkamrat Aod hur det ar i Sverige. Det ar GRYMT annorlunda om man jamfor med Thailand !! Hehe , de anda jag har o klaga pa det ar att de ar sa varmt . Skicka hit lite sno ar ni snalla!

Jag o Aod har cyklat igenom hela Pang-Nga. De kanndes iallafall sa. Hehe 2,5 mil lang cykel tur i 35 graders stekande sol, inte nog med det- deras uppforsbacker ar inte o leka med. Men kanslan att cykla igenom byarna gor allt mycke battre. Folk ar trevliga ropar hallo o vinkar som galningar, och dom skriker Farlang och blir annu gladare, Farlang= Utlanning. Och har I byarna ser dom inte farlangs varje dag. Dom ar glada over att se farlanger har. =")

Har varit duktig mer an en gang! Har tvattat alla mina klader for hand- utan nagot skrubbjarn, bara med handerna. Har lart mej massa nytt bara pa de dagarna jag har varit har.

Centrum for internationellt ungdomsutbyte

Organisationen som tillsammans med Åsele kommun och dess invånare ska göra utbytet till en givande upplevelse för alla parter heter CIU - Centrum för Internationellt Ungdomsutbyte. Organisationens verksamhet handlar mycket om att få ungdomar att på olika sätt engagera sig internationellt. På www.ciu.se kan man läsa allt om organisationen och dess verksamhet. CIU driver även www.mytellus.com där ungdomar, och andra, kan hitta massor av matnyttig information angående resor, utlandsarbete och annat som handlar om internationellt engagemang.

Men vad ska de göra då?

Deltagarna bor i värdfamiljer och arbetar tre dagar i veckan på arbetspraktikplatser. De kommer även att ha en schemalagd utbildningsdag i veckan, innehållet denna dag styr deltagarna till stor del själva över. Utöver detta ska det hinnas med massor av aktiviteter inom Åsele kommun.

Deltagarna ingår i utbytesprogrammet SWY - Entreprenšr 2010, vars tanke är att deltagarna genom sina upplevelser ska utveckla sin egna entreprenöriella förmåga. Detta sker på flera sätt. Bara att genomföra ett halvårs kulturutbyte hemifrån kommer att vara nog så utvecklande. När man sedan lägger till komponeterna arbetspraktik, studiedagar, projektarbeten och utvärdering så blir den totala upplevelsen väldigt stor och förhoppningsvis något som deltagarna har nytta i resten av livet, både privat och i arbetslivet.